Dagen efter...

Kan ju inte påstå att jag sov någe vidare under natten - med allt kissande o bara kunna ligga på rygg (jag är en magsovare o har så alltid varit).
O vid halv sju på morgonen var det dags för nya provtagningar...
Men nu började de få problem att hitta ställen att sticka mig på - så de var tvungna att börja grotta vid mina vackra blåmärken på vänsterarmen...

I samma veva ledsnade infarten i vänsterhanden o de fick använda den i höger istället (som de satte in under tiden jag var sövd - som "reserv")
Men proverna visade ok i alla fall o jag fick fortsätta mitt "vatten-sippande" med rekommenadationen att ta mig upp o ut till köket för lite "frukost" (flytande form - fick välja mellan fil o blåbärssoppa).
Tog fil - vilket inte uppskattades av magen...
Mådde illa, gick in i rummet o la mig igen, började få riktigt ont - o här nånstans började mitt hat mot sjuksköterskor...

En kommer in, en gotländska - säger "du måste upp ur sängen", jag svarar att jag mår illa o börjar få ont - fick svaret att jag skulle upp ändå...

Jaja - försökte ta mig upp, gick på toa, tog mig snabbt tillbaka till sängen då smärtan från helvetet kom på besök...
Ringde på sköterska, in kom en annan - jag sa att jag hade fruktansvärt ont o ville kräkas - hon for iväg för att se vad hon skulle kunna göra för att underlätta, o in kom ragatan från gotland - IGEN!

"Du måste upp!" Men för i h-lvete kärring - jag tror att jag dör snart o du dillar om att jag ska upp...

Ringde på klockan igen för att se vad som hände med den vettiga sjuksköterskan som skulle hjälpa mig med smärtan.
Å sen gick saker fel - jättefel faktiskt...

Sjuksköterskan kom in med en spruta i handen o en påse dropp...
Hon sätter sprutan i handen o säger: "Så - nu får du morfin!"

Vänta! Hallå? Vad sa du? MORFIN?
"Ge mig en spypåse" vrålade jag o sen snurrade hela världen o hela kroppen skakade innan hejdlösa hulkningar tog överhand...

 Att hulka med hela magen full av häftklamrar o fem färska hål rakt in i buken - är ingen angenäm upplevelse så smärtan blev ju knappast bättre av detta...

Grät som ett litet barn när jag till slut fick ur mig att jag ska ju inte ha morfin...
"Det ger oftast bättre effekt" - Ja - men inte när man inte kan tillgodose det...

En väldigt ynklig o totalt utslagen jag låg som en våt fläck i sängen o vägrade att göra något mer än att andas efter detta...

DÅ passar den galna gotländskan på att komma in igen - med nya uppmaningar om att jag ska upp...
Här fick jag ta till knappen o be dem hämta en läkare som kunde stoppa kärringens framfart...

Hon var sådär nöjd med att bli tillrättavisad av läkaren som kort o koncist förklarade att jag visst fick sova, o att jag skulle försöka ta mig upp senare, när morfinens framfart i kroppen var förbi...

Ska det verkligen behöva vara så? Att man ska behöva ta till högre instanser för att en sjuksköterska ska hålla sig lugn? Är det inte sjuksköterskorna som oftast ser patienten o därmed kan göra en bättre bedömning av läget?

Till slut vaknade jag ändå, o kände mig bättre i kroppen o tog mig ut o hämtade blåbärssoppa istället...

Dagen gick i sakta mak efter det, ut i köket, dricka blåbärssoppa, glo på teve, prata med den andra unga tjejen som var in för sin bukplastik då hon gjort sin GBP för två år sen, in på rummet, kissa, ut igen...
Vid fyra frågade de om jag ville åka hem, vilket jag hemskt gärna ville!
Så strax efter fem blev det klart att jag fick åka hem o jag ringde till mamma - som skickade bror min, som i sin tur fastnade i trafiken...

Så vid halv sju kom min bror, o vi samlade ihop mina saker o jag fick en blodtunnings-spruta med mig hem då apoteket hade stängt - sen hasa ut till bilen o hemåt...

Väl hemma hos mamma (som var den som fick ta vakten på mig första dygnen, då man inte får vara ensammen), var jag så trött så jag tog sprutan o smärtstillande o mamma bäddade ner mig vid tjugo i åtta...

Att jag sen vaknade vid 4 nästa morgon av just detta tilltag -  gjorde inte så mycket, då kunde jag ta smärtstillande o ligga kvar i sängen o slumra lite...

Men det var skönt att vara "hemma" igen!